Järnridån i den öppna kåren

Iron curtain

”Informationen från ChS [Chalmers studentkår] är sann, tydlig och öppen. Detta gäller såväl positiva som negativa budskap. Anställda, förtroendevalda och de som är aktiva  inom kårens kommittéer, sektioner och föreningar förväntas kommunicera.” Så står det i ChS kommunikationspolicy.

Under arbetet med kartläggningen av Chalmers studentkårs företagsverksamhet, som publicerades i Tofsen #3 2014, stötte jag flera gånger på problem med att få  information; bland annat med att möta och prata med relevanta människor.

När jag skulle hämta ut årsrapporterna hänvisade kårens administration till direktören. Direktören vägrade lämna ut dessa till mig som journalist, till kårmedlemmar eller ens till studenter invalda i FuM.

Då jag sökte intervju med restaurangernas chef för att tala om tillväxttakten i verksamheten fick jag som svar att restaurangens styrelseordförande, tillika kårens direktör, hade sagt åt restaurangchefen att inte prata med mig.

När jag därmed vände mig till kårens vd fick jag först svaret att en intervju inte var prioriterad. Dessutom att direktören ”inte svarar inför Tofsen”. Först efter samtal mellan Tofsens chefredaktör och direktören för kåren fick jag intervjutillfälle. Redan samma vecka.

Det här är bekymmersamt. Inte nog med att kårens chefer inte anser att det är deras jobb att ge information till kårmedlemmarna, det finns också en kultur av att tysta ned informationsflöden. Cheferna får inte tala utåt om sin verksamhet. Sånt händer inte i Sveriges företagsvärld.

När jag frågade kårens vd varför det hade varit så svårt att få information så förklarade han att det finns ett bristande förtroende för Tofsen. Det finns en rädsla att Tofsen ska smutskasta kårens goda namn i inget annat syfte än att skapa löpsedlar, likt skvallerpress.

Detta är olyckligt, och även något underligt. Under min tid på Tofsen har tidningen inte publicerat något granskande eller sensationellt material som har varit allvarligt nog för att skada en studentorganisation som ChS.

Efter publikationen om kårens företagsverksamhet i Tofsen #3 2014 så fick vi höra av vice vd i kårens restaurangföretag att han ansåg att artikeln skadat restaurangens varumärke. Om blott en sann och öppen redovisning av företagsgruppens ekonomi, och restaurangföretagens tillväxttakt är nog för att skada dess varumärke så tåls det att ställa frågan: Varför bedriver man en verksamhet som, när den visas upp i det offentliga rummet, skadar ens anseende?

ChS ger sken av att vilja vara sanna, tydliga och öppna i sin kommunikation, internt mellan medlemmar såväl som utåt. Men detta är, av min erfarenhet att döma, för  närvarande inte sant.

Isolationism är ingen praktisk policy i dagens samhälle. Om Chalmers studentkår fortsätter att motarbeta media och, oändligt mycket värre, sina egna medlemmar, så kommer ChS skada sitt eget anseende mer än vad en skamlig historia någonsin skulle kunna göra.

Text: Sebastian Lindberg
Frilansjournalist som sedan våren 2011 arbetat för Tofsen

Bild: Vladimír Tóth
Licens: http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.5/

Med passion för popcorn

Kemiteknikern Bruno Lindberg tröttnade på det dåliga popcornutbudet och tog saken i egna händer. Nu säljer han gourmetpopcorn på postorder.

– Ska vi poppa lite, då? frågar Bruno.IMG_4387-fullsize

Jag nickar förväntansfullt inför det stora ögonblicket. Under en knapp timme har vi avhandlat formaliteterna över en bit mat: när han började på Chalmers, vad han pluggade, vilka föreningar han engagerade sig i och vad han jobbar med. Dagtid är han på group financial control på Volvo Cars och mer än så berörde vi inte ämnet. Hans passion är nämligen varken finanser eller bilar utan popcorn, och det märks tydligt när han nu tar fram tre sorter som jag ska få provsmaka. Jag har redan fått lära mig långt mer om popcorn än jag trodde det fanns att utreda, och då har vi ännu bara skrapat på ytan.

Bruno är kemitekniker och det känner jag nästan direkt på terminologin. Vi diskuterar ångtryck och värmeöverföring, vatten, olja, stärkelse, geler och skum när han berättar om hur popcorn fungerar. Nio bars tryck krävs det för att spränga kärnan, berättar han. Ungefär 180 grader då, svarar jag. Jag lär mig att den optimala temperaturen på oljan är ungefär 220 °C. För olja ska det vara. Kastrullpoppandets renässans är vad Bruno lägger sin själ i. Frågar man varför så får man det enkla och inte helt oväntade svaret:

– Jag älskar popcorn.

Älskat och poppat popcorn har han gjort redan sedan unga dagar.

– Jag brukade vara popcornansvarig på fredagkvällarna, säger han med det lekfulla leendet han hela tiden bär när vi pratar om hans passion. På Chalmers tog poppandet en paus. Allianceorkestret och sidostudier i företagsekonomi på Handels tog tid, och 2006 var han matchef i K6. När jag frågar om han serverade popcorn någon gång skakar han på huvudet. De vann CM i fest ändå, får jag höra. “Jag älskar att laga mat” yttras mer än en gång under intervjun, och inte bara av Bruno. Att inkorporera popcorn i matlagning är annars något han experimenterar med och uppmuntrar till. Examen tog han 2011 från masterprogrammet Biotechnology där han specialiserade sig på livsmedel, och då hade han även hunnit med ett år i Bobspexet Hannibal. Inte konstigt att det inte fanns tid för popcorn.

År 2013 ändraIMG_4279-fullsizedes det när företaget WePoPoP skapades. Upprörd över det minskande sortimentet av kastrullpopcorn i butikshyllorna tog Bruno saken i egna händer och började importera kärnor, och det tog inte lång tid innan han märkte hur stor roll råvaran spelar. Eftersom de fluffiga snacksen är helt tillsatsfria så går det inte att fuska. Efter en popcornprovning med mästaren själv så är det också tydligt att det är skillnad på popcorn och popcorn ­ färg, smak, form och konsistens skiljer otroligt mycket fastän vi bara tillrett dem i rapsolja och saltat lätt, och det är precis det här Bruno vill belysa. Vi smälter smör och socker och när kastrullens botten är täckt av en ljusbrun kolasås häller vi i majskärnor. Några minuter senare sitter vi återigen vid köksbordet och mumsar på något så ovanligt som söta popcorn, och det är gott.

Att popcorn går att variera nästan i oändlighet är också något som är nytt för mig, men vardag för Bruno. Kolapopcornen är bara ett exempel. Han tar regelbundet fram och provar nya kryddblandningar och recept och försöker sprida intresset för att gör mer än bara salta. Ett tips jag får lära mig är att ställa in de nypoppade kornen i ugnen en liten stund för att torka dem och göra dem mer krispiga, och man märker faktiskt skillnad före och efter.

En av popcornsorterna vi äter har en mycket märklig form. I stället för att fläka ut sig när de poppar som vanliga majskorn gör blir de nästintill sfäriska.

– Mushroomtyp, förklarar Bruno.

De vanliga kallas butterfly. Eftersom mushroompopcornen ser ut som små kepsar (jag tycker mer de liknar svampar) har han valt att kalla dem för Babe efter den kända basebollspelaren. Jämte Babe och de spanska, stora El Toro­popcornen som smälter i munnen har vi sorten Moby Dick med sitt ljusa, lövtunna skal och mycket bleka utseende i poppad form.

– De flesta tänker på popcorn som vita, reflekterar Bruno, men nu ser man tydligt att de snarare är gula. Förutom Moby Dick, då, som ger en bra referensram för vad vitt innebär.

Företaget säljer popcorn på postorder i prenumerationsform. Sedan början av 2014 har snart två ton majskorn packats. Det blir sådär 80 kubikmeter poppat.

– Fyller nog lägenheten, säger Bruno för att poängtera hur mycket det faktiskt är.

Jag nickar.

– Det är en del.IMG_4259-fullsize

Verksamheten, som tidigare sköttes i lägenheten, har flyttats till ett källarförråd tillika skyddsrum. Väggarna täcks av hyllor fyllda med popcornsäckar, kartonger, påsar och etiketter. I mitten står en stor popcornmaskin.

– Vår nya stolthet, ler Bruno och drar fram bordet den står på så jag ska se bättre och komma åt att ta en bild.

Den används mest till fest när man vill poppa mycket. En vanlig kastrull ger ju mer än man orkar äta ensam, något jag verkligen erfar under intervjun.

Vi skiljs åt utanför den tjocka ståldörren som han förseglar med ett kraftigt hänglås. Vi har skakat hand och sagt hej då, och jag har fått en liten låda med smakprover att ta med tillbaka till redaktionen. De andra kommer inte få träffa popcornmannen ­ – det nöjet behåller jag för mig – själv ­men de kan i alla fall få följa med på hans fluffiga smakresa.

Text och bild: Simon Pedersen

Tofsen #1 2015

framsida 1

Årets första nummer av Kårtidningen Tofsen är ute! Tofsen är en medlemstidning producerad av teknologer för teknologer. I detta nummer tas det upp bland annat om de fördomarna som finns på Chalmers sektioner, en survival guide för att klara av Göteborgskylan samt hur det är att häfva A-dammen. Hämta ditt nummer i Kårhuset eller runtom på campus. Det är helt gratis!

Numret kan läsas här.

Granskning

censur_web

 

Den tionde december 2014 beslutade Chalmers studentkårs fullmäktige att Tofsen inte längre ska vara granskande. De bestämde i stället att Tofsen ska vara “aktivt bevakande” och beskriver det som att lyfta olika perspektiv utan att lägga någon värdering i dem.

Fullmäktigemöte 1 2014/2015
En motion lades med titeln “Motion 3: Översyn av Tofsens organisation, uppdrag och ansvar”. Där föreslogs att en arbetsgrupp på fyra kårmedlemmar skulle tillsättas för att ge minst två förslag på hur Tofsens uppdrag, ekonomi, instruktioner och ansvar skulle se ut. Motionen gick igenom och en arbetsgrupp tillsattes, där en av medlemmarna blev kårens vice ordförande. I motionen tillades det att “arbetsgruppen älåggs inhämta åsikter, tankar, idéer och förslag från medlemmarna i kommittén Tofsen”, efter att Tofsen uttryckt sin oro inför FuM att inte bli lyssnade på.

Fullmäktigemöte 3 2014/2015
Tofsens uppdrag diskuteras på mötet eftersom arbetsgruppen lagt en interpellation. I diskussionunderlaget står det att “[arbetsgruppen] konstaterat att [ordet] granskande betyder mycket olika saker för olika personer” och att ordet kan associeras med TV-programmet Uppdrag granskning, vilket “initierar [sic] att uppgiften är att hitta något som är fel eller problematiskt” och att det “lätt blir smutskastande istället för nyanserat.” Därför väljer arbetsgruppen att ta upp ett alternativ: “aktivt bevaka”.

Aktivt bevaka” tolkar arbetsgruppen som “att undersöka frågor med en neutral inställning och sedan sakligt presentera en nyanserad bild av en fråga för att förstå båda sidorna utan att lägga en personlig bedömning i artikeln“. Tofsen påpekade problemet med denna ändring, då det står i första kapitlet av Chalmers studentkårs stadga att “Kårens organisation vilar på en demokratisk grund” samtidigt som FN börjar sin presentation av konceptet demokrati med “It is based on the freely expressed will of people”.

Fullmäktigemöte 4 2014/2015
Arbetsgruppen lade en motion med titeln “Motion 4: Tofsens uppdrag och ansvar”. Där ges fullmäktige två förslag. Förslag ett är att Tofsen ska bli nämnd istället för kommitté och fortsätta att vara granskande. Förslag två är att Tofsen fortsätter att vara kommitté, men att chefredaktören också väljs av kårstyrelsen istället för fullmäktige som innan. Och då “bör granskningen tonas ner genom att istället välja formuleringen aktivt bevaka”.

Här ändras definitionen av “aktivt bevaka” från förra gången till att “vara insatt i vad som händer i organisationen och skriva om de intressanta saker som sker” Det skulle innebära att “lyfta olika perspektiv på en fråga utan att lägga någon värdering i dem utan endast presentera dem för läsarna”. Att granska tolkar arbetsgruppen som att “leta efter brister som behöver påpekas”.

Arbetsgruppen skickar med en bilaga med förändringarna i stadga och reglemente om fullmäktige skulle välja alternativ två, utan granskning. Om fullmäktige skulle välja alternativ ett säger arbetsgruppen att de ska återkomma med förändringarna som då skulle behöva göras. Oombett föreslår också arbetsgruppen i sitt beslutsunderlag att fullmäktige ska välja alternativ två.

Utfall
Fullmäktige har alltså två alternativ, men endast ett finns utförligt presenterat för dem. Dessa alternativ är därmed knappast likvärdiga, vilket Tofsen påpekar för fullmäktige under mötet. Ett alternativ som man inte vet något om är det svårt att välja eftersom man inte vet vad man väljer. De väljer alltså alternativet utan granskning, efter att streck i debatten föreslagits tidigt – ungefär en kvart  in i diskussionen, vilket är ovanligt snabbt för fullmäktige enligt min erfarenhet. Vid konfrontation med en medlem ur arbetsgruppen medger denne att motionen är skriven som den är för att arbetsgruppen ville att fullmäktige skulle välja detta alternativ.

I sitt förslag har de alltså helt struntat i att presentera det ena förslaget ordentligt för att de själva föredrog att se Tofsen som kommitté och “aktivt bevakande”. Därefter röstade fullmäktige igenom förslaget, efter en rekordkort överläggning, trots Tofsens invändningar.

Tycker du att det gått rätt till och att rätt beslut fattats? Om inte så finns det fortfarande en chans att göra skillnad och vända beslutet. Kontakta en FuM-ledamot eller talman (talmannapresidiet[at]chs.chalmers.se) innan beslutet blir verklighet.

 

Vad är en hipster?

rsz_hipsterfin3

Bild: Linda Scherqvist

Vad är det att vara hipster? Hur ser hipsterkulturen ut egentligen? Tofsen har fått en exklusiv intervju med två hipsterexperter, som har invigt oss i hur den inre kretsen ser ut, långt bortom uppvikta byxkanter och platåskor.

I ett rum på Chalmers Studentkårs kårhus möts de, våra intervjuare och de intervjuade. Intervjupersonerna har gått med på att vara helt öppna i utbyte mot att deras riktiga namn inte nämns i texten. Vi ska alltså kalla dem för Claudia och Josefin. Egentligen heter de något helt annat.

Den stora frågan ställs med en gång: Vad är en hipster? Det är en cool person, säger Josefin. Någonting man eftersträvar att vara. Claudia håller inte med. De kommer snabbt att diskutera den lilla uppvikta mössan som var inne förra hösten. Tack gode gud för att den inte är inne längre, menar någon. Det ska bli roligt att se vad säsongens hipsters har på sig, kommer de i alla fall överens om.

Hipstermodet är alltså inte en fast punkt i världsrymden – det rör sig värre än, kanske något annat, mode. Så fort en hisptertrend har nått mainstreammodet är den passé. Slut. Ute. Claudia förklarar om det, och om sin syn på hipstervärlden:

– Min definition av hipsters är att det finns två typer: det finns urhipsters och de som följer den andra gruppen. Det finns alltså trendsättande hipsters och följande hipsters.

Resonemanget utvecklas. Ett litet antal personer styr alltså trenden, vilket är de som Claudia kallar urhipsters. När trenden når ut i samhället, till modebloggar och klädaffärer, då har trenden tagits över av dem som är mainstream. Hipster är allt däremellan. De försöker följa urhipstrarna, medan de flyr undan det som hunnit bli mainstreamtrendigt. Resultatet är en ständig kamp om att vara på rätt sida trenden.

Det blir inte enklare av att urhipstrarna byts ut hela tiden. De gamla faller bort, och nya ideal dyker upp. Det kan också vara en förklaring till att förnyelsen inom hipsterkulturen går så snabbt – när en ny individ tar över platsen som urhipster är det deras personliga stil som blir ”rätt” att följa. Det går i arv, utan någon form av gen, förklarar Claudia.

Men, menar vår intervjuare, jag hade en föreställning om att hipsters var människor som var väldigt, väldigt, väldigt rädda för att smälta in och därmed behövde hävda sin individualitet något sjukligt. Är det en fullkomligt felaktig analys? Ja, svarar Claudia. Det handlar mycket mer om avståndstagandet från allt som har ”mass appeal” än att uttrycka sin individualitet.

Så vad är det som gör dem till hipsterexperter? Josefin är en aktiv del av Göteborgs inre hipsterkrets. Claudia är mer avståndstagande till kulturen nu, men fastän det sitter långt inne att erkänna så var hon en del av hipsterkulturen hon också – i alla fall fram till för två år sedan, när hon bytte livsstil och lämnade hipsterkretsarna.

Så låt oss gå några år tillbaka i tiden. Claudia gick på en prestigefull designskola i Paris. Hon hade flyttat dit ensam efter gymnasiet. Under tiden på designskolan definierar hon sig som hipster, och hon levde ett hårt liv.

– Jag festade väldigt mycket och jag tog mycket droger och drack väldigt mycket, berättar hon. Jag lyssnade på en speciell typ av musik och eftertraktade att lära känna vissa människor. Sen hoppade jag av skolan.

– Var du för cool för skolan, skämtar en av våra intervjuare.

– Absolut. Jag tyckte att den var lite ”under” mig, vilket är absurt, men jag tyckte det då, svarar Claudia.

Så hon åkte hem till Sverige igen, och arbetade för en modedesigner i Stockholm. Där jobbade hon mycket med modeveckor, och än en gång handlade det om vem man kände, vilka klubbar man gick på och var man bodde. Det var väldigt, väldigt viktigt att bo på Söder, så därför gjorde hon det. Att vara hipster är inte att ha på sig vissa kläder, understryker Claudia, det är en hel livsstil.

Som studerande hipster är det populärt att läsa kulturvetenskap, säger Claudia. Eller mer generellt: sånt som du inte kommer bli något av. Sen ska man jobba som barista eller butiksbiträde. Bartender skulle kanske också kunna fungera, men det är för uppstyrt, menar Claudia. Man kan inte vara ute och festa på kvällarna om man jobbar då.

Så en hipster kan inte leva hur som helst, och hen kan definitivt inte gå på vilka klubbar som helst. Claudia och Josefin är överens om att det bästa för en hipster är att gå på svartfest, alltså en privat klubb som säljer alkohol utan utskänkningstillstånd. För att komma runt det juridiska problemet används en gästlista, eftersom festen då blir ett slutet sällskap.

Det är bland annat just det som gör svartfesterna till hipsterställen – man måste stå på en lista för att komma in. Man måste känna någon som bjuder in en. Det blir alltså en belöning för de mest hängivna hipstrarna att komma in, när de har tagit sig in i ”rätt” bekantskapskrets. Helst ska stället vara svårt att hitta till också.

– Känslan ska vara att det är otillgängligt, menar Josefin.

Det finns alltså en hög grad av osäkerhet kring festerna. Kommer jag hitta dit? När är nästa fest? Kommer jag gilla musiken? Människorna? Men det finns också andra saker som varierar.

– Det finns skillnader på vilka som är bra svartfester, börjar Caludia. Vissa fester är såna och sen är vissa enbart… alltså droger är en stor kultur i detta om vi ska vara ärliga.

If you can grow it you can smoke it, säger Claudia är hennes regel, men det är många som inte följer den. Som Claudia och Josefin uttrycker det: ”det är väldigt mycket vita droger –allting som ’you can’t grow’”. Men inte kokain, säger Claudia bestämt. Det är för mycket ”Avenyn”. Det är tydligt att kulturen försöker ta avstånd från det som är populärt. I sin kamp mot mainstreamfloden har hipstrarna till och med återuppväckt den gamla utomhusravekulturen.

– Det finns ingenting man kan göra som är mer ohipster än att gå till Avenyn, konstaterar Josefin.

Samtalet glider tillbaka till vem som är hipster. Om nu hipster är en elitistisk kultur, kan då kultureliten vara hipsters? Josefin säger nej. Finkulturen rör sig på en annan nivå. Hipster är en elitkultur, men de är – som Josefin uttrycker det – eliten inom fulkulturen. Och där är vi tillbaka till ett tidigare diskuterat problem: man ska höra till eliten, men man får inte bli känd.

Det verkar alltså som att man klarar sig ”bäst” inom kulturen om man ligger nära den gruppen av urhipsters som driver kulturen framåt, utan att vara en del av själva gruppen. Men det är inte en enkel plats att leva på. För att behålla sin plats måste man hela tiden ta till sig den nya stilen, de nya reglerna och det nya stället att vara på.

– Det är supermycket regler, avslutar Josefin. Man måste hålla sig à jour annars så är man död.